Ännu en helsida i Sydsvenskan idag!!: I döende språks sällskap

Ur Sydsvenskan 2016-02-23: Text: Kalle Kniivilä Sedan 2012 har Niclas Burenhult, Nicole Kruspe och Jens Larsson arbetat med databasen där utrotningshotade språk från Sydostasien dokumenteras med ljud, film, texter och analyser. Nu är projektets första del avslutat. Men arbetet slutar inte där, och det började för flera årtionden sedan. Mycket av materialet som nu har digitaliserats samlades in med rullbandspelare redan på 1970-talet, berättar Niclas Burenhult. Att små språk försvinner och stora språk blir större är inget nytt fenomen, det har alltid skett. Det som är nytt är att de små språken nu försvinner i mycket snabbare takt, säger Niclas Burenhult. – Den stora boven i dramat är nog nationalstaten, och där behöver man inte åka till andra delar av världen för att hitta exempel. I sammanhangetär svenska ett av de stora språken som äter upp de mindre. Det språk som Niclas Burenhult framför allt forskar i, jahai, har sammanlagt ett tusental talare i Malaysia. Och en i Lund. – Fast jag skulle fortfarande inte vilja hävda att jag talar det flytande, säger Niclas Burenhult. Ett annat språk han har arbetat med har bara två talare kvar – ett syskonpar som sällan träffas. Språket, en variant av lanoh, är därmed i praktiken redan dött, men går fortfarande att dokumentera, så länge någon minns det. Men vad ska det vara bra för, egentligen? Varför är det viktigt att dokumentera språk som snart inte längre finns? – För att bevara kunskap om variationen i mänskliga yttringar. Det är väldigt mycket som går förlorat när språk försvinner. Det kan handla om kunskaper om speciella miljöer, men även om hur själva språken kan variera. Vid Lunds universitet började arbetet med att dokumentera hotade språk redan på 1970-talet. En av pionjärerna var forskaren Kristina Lindell. Det nu aktuella projektet drivs inom universitetets Språk– och litteraturcentrum med finansiering från Riksbankens jubileumsfond. Mycket av materialet som nu har förts över till Humanistlaboratoriets servrar fanns bevarat på gamla rullband. Nicole Kruspe, som arbetar med ostasiatiska språk som tidigare inte dokumenterats, har jagat band i många delar av världen. – Mycket av det här materialet riskerar att försvinna, det finns på vindar, i källare, undanstoppat i skåp hos forskare som kanske använt det i arbetet med sin avhandling, men som sedan gått vidare till helt andra saker. Ibland är det lätt att få fram materialet, ibland nästan omöjligt, säger Nicole Kruspe. – Det finns en person som jag har försökt hitta i tio år nu. Men jag tror inte att han läser Sydsvenskan, han är från Kanada. Nicole Kruspe hoppas på en förlängning av projektet. – Det handlar om att bevara kulturarv som vittnar om mänsklighetens mångfald och göra det tillgängligt för forskning.